A Princess Diary

Sådär, då var det klart. Jag hade förberett mig för en hel dag på Löwet eftersom det stod det i papprena jag fick. L skulle vara med mig så vi hade bunkrat med min dator och lite filmer.
Jag ringde igår och frågade lite hur det skulle gå till och sjuksköterskan sa att operationen skulle ske med lokalbedövning och väntetiden kan bli lång så “ta med en god bok”. Sagt å gjort. Vi var på Löwet kl 07:15 som bestämt. Dom ropade upp mig 07:30. L frågade om han fick följa med och sköterskan svarade “ja du kan gå med till operationssalen” Bra tänkte vi, det skulle ju ta halva dagen att vänta plus att man ska träffa några läkare innan. När vi gick in innanför en dörr blev L stoppad i dörröppningen och blev ombedd att åka hem. Jaha! men det stod på pappret att man kunde ta med sig en anhörig då väntetiden blir lång. “Nämen det här tar bara en timme” säger sköterskan. Jaha.Jag sa hejdå till L och han åkte hem.

Jag fick sätta mig i ett bås och ta på mig operationsstrumpor och skjorta. Jag blev tilldelad ett skåp för värdesaker samt en säng. “sitt här och vänta så kommer narkosläkaren snart och pratar med dig” Va! Narkosläkaren???? För en lokalbedövning?? Jag hajar ingenting. Dagens andra frågetecken. Klockan tickade på och andra operationspatienter började droppa in allt eftersom . Jag var först ut, men jag skulle opereras 07:15. Kl var 08:15 då narkosläkaren kommer och förklarar hur det ska gå till. Jag får en nål i armen, jag blir inskjutsad till operation, jag får smärtstillande och sedan narkos. jahapp, det är väl ingen mening och börja fråga varför denna förvirring bland människorna utan ligger och hoppas på att dom åtminstone vet vad det är de ska operera bort så jag inte kommer ut med 9 fingrar. Efter en halvtmme igen så kommer gynekologen och förklarar hur liknande operationer brukar se ut, men att vi pratar mer efteråt eftersom hon inte vet hur stort det är (jag opererade bort ett födelsemärke på ett VÄLDIGT dumt ställe).

Jag kommer in på operationbordet och får lägga upp mig i en sån där väldigt trevlig och bekväm (NOT!) stol och jag får smärtstillande och allt börjar fara runt i rummet. Jag hatar den där känslan. Efter ett tag får jag narkosen och jag slocknar utan att komma ihåg att jag ens började känna mig trött.

Jag vaknar av att narkosläkaren pratar med en annan patient bredvid mig och jag kommer ihåg att jag upplyser alla i salen (?) om att de var så himla trevliga i operationsrummet och att de berättade precis vad de skulle göra innan de gjorde det…. sen somnar jag igen. Fråga mig inte. Förra gången och förr förra gången jag sövdes svamlade jag om diskborstar och att alla var så himla trötta och borde skaffa sig ett liv.
När jag piggnar till får jag prata med gynekologen som utförde operationen och hon berättar att det var större än vad de väntat och att de var tvungen att ta bort mycket mer än väntat, att jag är svullen och att stygnen är sådana att de går bort av sig själva. Jag ska på återbesök om tio dagar och jag ska vila.

L hämtar mig och vi åker hem. Klockan är då runt 11 (så var det med 1 timme!) väl hemma somnar vi..